”Jag är inte religiös, men jag ber till Gud i besvärliga situationer.” Det är en vanlig replik. Bön är en hjälp att leva närvarande mitt i det som sker. Den hjälper oss att sätta ord på det som varken går att greppa eller begripa.
Det kan vara lättare att tala om vad bön betyder än att beskriva sin tro. Tre röster:
”Jag har min barnatro i behåll. Jag ber i svåra stunder och om jag är tacksam.” ( 54 år)
”Gud finns, fast jag vet inte hur han ser ut. Ibland ber jag med mamma.” (6 år.)
”Ber gör jag när jag längtar mycket efter att något ska hända.” (16 år)
Mitt första minne av bön är närhet. Mamma satt hos mig på sängkanten innan jag skulle somna. Efter att ha läst en saga eller ur barnens bibel, bad vi kvällsbön, mamma och jag. När hon kramade om mig kittlade hennes hår i mitt ansikte. Jag kunde inte skilja på att mamma var nära och Gud var nära. Och det var inte så viktigt heller.
Ett annat minne, då är jag fyra år och sitter mellan mamma och mormor i kyrkan. Jag lyssnade till hur de bad med i Fader vår och försökte själv fylla i när s-ljuden kom. De var lättast att höra hos mormor, för hon hade löständer som förstärkte just de ljuden. Nära två kvinnor jag tyckte om, med s-ljuds-leken, lärde jag mig rituell bön. Lek och rit hör samman.
Bön är att överlämna mig själv att släppa taget och till synes tappa kontrollen. Eller inse att jag aldrig kan hålla kontroll över livet. Och att öppna mig för att ta emot – hjärtats samtal.