”Jag är inte religiös, men jag ber till Gud i besvärliga situationer.” Det är en vanlig replik.
Tre kvinnor säger:
”Jag har min barnatro i behåll. Jag ber i svåra stunder och om jag är tacksam.” ( 54 år)
”Gud finns. Fast jag vet inte hur han ser ut. Ibland ber jag med mamma.” (6 år.)
”Ber gör jag när jag längtar mycket efter att något ska hända.” (16 år)
Många gånger har vi har svårt att tala om att tro på Gud men lättare att tala om vad bönen betyder.
Mitt första minne av bön är närhet. Efter att ha läst i barnens bibel, bad vi kvällsbön mamma och jag, kvällsbön med mamma på sängkanten. När hon kramade om mig kittlade hennes hår mig i ansiktet. Jag kunde inte skilja på vad som var att mamma var nära och vad som var att Gud var nära. Och jag tror inte att det var så viktigt heller.
Ett annat minne är hur jag sitter mellan mamma och mormor i kyrkan. Jag är sådär 4-5 år. Jag lyssnade till hur de bad med i Fader vår och försökte själv fylla i när s-ljuden kom. Nära två kvinnor jag tyckte om. med s-ljuds-leken, lärde jag mig rituell bön.
Bönen är en hjälp att leva närvarande mitt i det som sker med oss. Den hjälper oss att sätta ord på det som varken går att greppa eller begripa.
Bön är att överlämna mig själv att släppa taget och till synes tappa kontrollen. Eller inse att jag aldrig kan hålla kontroll över livet. Och att öppna mig för att ta emot.